Mor i Sutre

Och en är väl stollig, tänkte hon, som skaffar sig barn efter fyrationde levnadsåret. Lars kunde jag fäkta med och Anders kunde jag fäkta med. Döttrarna tog Gud i sin nåd så när som på Stava, som greven tog. Och honom tar väl hin om han får leva. Så det är ord och avsked. Och vore en tjugu år yngre så råddes en väl med Daniel ock. Han kom rakt för sent. Inte var det min vilje, det vet jag, och inte salig gästgivarns heller. Men kappas om honom med lejonen, det får en göra.

Hon lyfte kjortelfållen och snöt sig, torkade därpå ögonen och därpå hela det runda, skinande ansiktet. Daggen föll ymnigt i gryningen och rann i rännilar fram ur morans slätkammade, gulgråa hår. Sönderslitna dimtussar seglade lågt och långsamt fram genom dalen, tätnade kring ekarna och stod som tjock vit rök kring gästgivargårdens tak. En flock kajor sträckte från väster till öster. Kråkorna grälade om mask på fältet. Två rödbruna löss krälade långsamt fram över myllan upp mot klinten, vände o